Lär av Fälldin

Titel: Maktskifte – regeringarna Fälldin och den politiska miljön i 1970-talets Sverige
Författare: Nils G. Åsling(red)
Förlag: Ekerlids förlag
År: 2001
Köp boken hos Bokus:Makskifte
Köp boken hos Adlibris:Maktskife

Till den förre statsministern och centerledaren Thorbjörn Fälldins 75-årsdag har Nils G Åsling, industriminister i Fälldinregeringarna, varit redaktör för boken ”Maktskifte – regeringarna Fälldin och den politiska miljön i 1970-talets Sverige”.

I boken medverkar 31 medarbetare, koalitionsbröder, meningsmotståndare och forskare. Det är naturligt att en sådan samling blir ojämn och att det blir en och annan upprepning, men
sammantaget blir det ändå en mycket givande bok.

I år (2001) är det precis 25 år sedan den Thorbjörn Fälldin tillträdde som statsminister. Då, 1976, var det första gången på 40 år som en svensk statsminister hämtades från något annat parti än socialdemokraterna.

Maktskiftet skedde i en tid då de socialistiska inslagen inom socialdemokratin var på frammarsch. Det handlade till exempel om förslaget att införa löntagarfonder. Samtidigt fick regeringen Fälldin ta över i en svår ekonomisk tid. Storföretagen hade, i en lojalitet med den socialdemokratiska regeringen som bara kan förklaras med 40 års regeringsinnehav, tigit om sina problem under valrörelsen 1976. Den nya regeringen ställdes, som Åsling beskriver i sitt inlägg, inför krav på omedelbara åtgärder för att möta kriser både inom statliga och privata företag.

Det är naturligt att en hel del inlägg berör kärnkraftsfrågan. Per Ahlmark spekulerar till exempel om den hårda låsningen från centerpartiet och Thorbjörn Fälldins del var partitaktiskt motiverad.
Centerns låga Sifosiffror på våren 1976 gjorde att Fälldin ”ställde ultimatum” till folkpartiet och moderaterna om kärnkraften, tror Ahlmark. Felet med den förklaringen är bara att Fälldin var i stort sett lika tydlig redan tre år tidigare, då centerpartiet stod på topp i opinionen. På en presskonferens på centerstämman i Luleå 1973 sa Fälldin att om något av de andra partierna ställde en fortsatt satsning på kärnkraft som villkor för att delta i en ny regering så var det ett krav ”som vi måste kategoriskt avvisa”. I april 1975, alltså ett år före den tid som Ahlmark refererar till, sa Fälldin att centerpartiet inte kunde gå med i någon regering som tog ytterligare kärnkraftsverk i anspråk.


Centerpartiets och Thorbjörn Fälldins inställning när det gällde kärnkraften och regeringsfrågan var alltså klar sedan lång tid och inget som skedde under trycket av en vikande opinion. Däremot bidrog säkert stödet i opinionen för centerns linje i kärnkraftsfrågan till att partiet lyfte fram den i valargumentationen, precis som detta säkert förklarar varför moderaterna och folkpartisterna var betydligt mer tystlåtna. Det som fortfarande förundrar flera av de centerpartister som lämnat bidrag till boken är att folkpartister och moderater vägrade använda den lösning på kärnkraftskonflikten som fanns inskriven i regeringsförklaringen, nämligen folkomröstning. Något svar på varför lämnas inte i bidragen från till exempel Ola Ullsten eller Carl Bildt, som båda var med och borde kunna berätta.


I efterhand framstår de hela som än mer tragiskt eftersom det trots allt blev en folkomröstning, om än först sedan kärnkraftsolyckan i Harrisburg inträffat och socialdemokraterna insett att de inte skulle ha en chans i valrörelsen om kärnkraftsfrågan fick dominera. Hade folkpartiet och moderaterna accepterat en folkomröstning ett halvår tidigare hade den första Fälldinregeringen suttit valperioden ut. Men då hade naturligtvis aldrig folkpartiledaren Ola Ullsten blivit statsminister.

Även den andra Fälldinregeringen, som tillträdde efter valet 1979 sprack. Den här gången var det moderaterna som lämnade eftersom de inte kunde acceptera den uppgörelse om en historisk marginalskattesänkning som de båda övriga regeringspartierna hade fått med sig socialdemokraterna på. Skillnaden mot det som de tre regeringspartierna var överens om var framför allt att reformen skulle träda i kraft 1983 istället för 1982. Den bild som ges både av Ulf Adelsohn och Rolf Wirtén, som var den folkpartist som genomförde slutförhandlingen med socialdemokraternas Kjell-Olof Feldt, är att moderaterna aldrig ville ha en uppgörelse med socialdemokraterna. ”Vad skulle man driva i valet om man gjorde upp med ärkefienden” som Adelsohn skriver.

Vilken betydelse har då Fälldinregeringarna haft för Sverige? Den viktigaste var att maktskiftet visade att Sverige inte för evigt var tvunget att ha en socialdemokratisk regering. Socialdemokraternas andra valförlust 1979 tvingade dessutom det partiet att överge de mest groteska socialistiska inslagen i politiken. De variant av löntagarfonder som så småningom infördes var, som Hans Albin Larsson påpekar, avsevärt begränsad jämfört med det förslag som diskuterades i mitten av 1970-talet.

En annan viktig effekt är att energipolitiken fått en annan inriktning. Ett konkret exempel, som förre energiministern Olof Johansson lyfter fram, är bioenergin. I dag står bioenergin för en femtedel av energianvändningen. ”Sådan var inte prognosen när Fälldinregeringen började omorienteringen av energipolitiken, försiktigt uttryckt”, som Johansson påpekar.
Flera av skribenterna betonar Thorbjörn Fälldins förmåga att som beslutsfattare se till effekterna för den enskilda människan som lätt kommer i kläm mellan byråkrater och regler.

Beskrivningarna är många om hur han ofta ställde frågor om hur ett beslutsförslag skulle påverka verkliga människor. Är det något man kan önska att dagens politikergeneration ska lära av Fälldin så är det just detta – att se till den enskilda människan.

Tidigare publicerad i Hudiksvalls-Tidning